BabyBoom
För nån dag sen så trallade jag glatt till jobbet... Härligt att få komma in i jobbflowen igen.
Känna sig som karriärswoman igen. efter en tid med mycket skola och lek och kameror så kan man tappa lite business-andan och bli allmänt fjortis igen med klasskamrater.
Så det är skönt att få komma tillbaks lite mer regelbundet till kontoret och få utskällning för att man missar möte eller segar under arbetstid på facebook.
Men tillbaks till innan..jag trallade ja trallade in på bussen, åkte iväg till ideon-området, beta-hus 1 och uppför trapporna med ett glatt leende på läpparna och såg riktigt förtjusande businesskvinnligt modernt ut.
Anyhow så sprang jag uppför trapporna rätt in på kontoret. Där ser jag alla kära arbetskollegor i en ring och alla står och ser fånigt glada ut som om dem alla precis har delat på en joint.
Nä men så trevligt, smoking on daytime on worktime.
Jag springer rätt in i ringen ihop om att hitta antingen tårta, joint eller en liten hamster som kan göra trix.
Rätt in i ringen hittade jag nåt som fick mig att se allmänt besvärad och uttråkad ut. Precis som när man var liten och var tvungen att sitta i kyrkan och lyssna på en präst som såg hög ut och man kände sig mest obekväm och irriterad av att resten av folket runt om en såg så spiritual hög på livet och jävlars brainwashed ut och stirrade på prästen.
Det var ingen präst inne i ringen. Det var en bebis. En liten gnällig bebis som hade mjukiskläder på sig och såg halvdåsig ut. Jag kommer antagligen att bli utkastad från samhället för mina åsikter. bannlyst från the human mankinds härliga släkte.
Men allvarligt talat,
jag är inte imponerad. och jag tänker inte gullegulla med ungen och tycka att det är söt när bebisen spyr upp bröstmjölk på chefens hugoboss-kostym.
Och så ska mamman hålla på och gnälla ahh så jobbigt att klämma ut ungen och titta mig vad duktigt jag är för att jag har genomlidit barnafödande. All cred till mammor självklart men varför gnäller alla nymammor så jäkla mycket efter det heliga utploppandet. Ni fick ju gnälla i hela 9 månader och så måste alla jämt springa runt efter er och fråga ifall ni mår bra så fort ni lyfter ett papper.
Är man en av dem få som helt vill sköta sitt jobb och gulla på fritiden så blir man nerblängd med onda ögot och stenkastad för att man inte springer fram som en e-påverkad dvärg och klappar barnet.
Barn är så söta, det är dem. titta bara på den bebislena huden och den coola jag-har-nyss-vaknat-frillan dem alltid har och att dem vågar skita in public mitt framför strangers och dem är dem enda som ser snygga ut i en byggare-bob-overall med matchande keps.
Det kanske inte är bebisarna som är the bad guy för jag har jobbat med barn. I alla åldrar. från dem där små fjunen som ramlar omkull varje gång man försöker få dem att sitta upp, dem som kan sitta men som ser ut som buddha, till dem som frågar ifall man har en snopp till dem som vill tjuvröka bakom gympa hallen. så don't hate.
det är dem fjompiga mammorna som alltid har demands från omgivningen.
Screw u and your whining...enough said
jag får utveckla det här senare. NU har jag en karriär att ta itu med
